Min främsta dröm är inte att bli hundtränare. Mitt främsta mål är inte att lära hundar saker. Hundträning syftar på att tränaren är den som kan och hunden är den som inte kan. Jag vill utgå ifrån perspektivet att hunden visst kan, bara du tillåter den göra det och inte står i vägen.

Min främsta dröm är att hundarna ska lära mig hur jag ska leva med dem och bete mig mot dem för att vi ska kunna förstå varandra på bästa sätt, kommunicera på bästa sätt, leva tillsammans på bästa sätt och vara lyckliga tillsammans utan en massa krångel. Jag vill att de lär mig hur jag ska göra allting bättre!

Det känns egoistiskt att den ska lära sig mitt språk, vad jagmenar och vad jag vill. Det är hunden som är ”fången” hos dig, det är du som tagit den in i ditt liv utan att den har haft något att säga till om. Det minsta du kan göra är att försöka förstå vad den menar, vad den vill och hur den kommunicerar.

Hundar är intelligenta och de lyckas leva i harmoni med både varandra och med naturen utan vår inblandning. Hur gör de det? Kan vi lära något från dem? Människor verkar inte lyckas särkilt bra med något av det! Varför ska VI lära DEM någonting? Vad kan vi lära dem? På vilket sätt är det vi som är förebilderna, de överlägsna? Det är ju de som är läromästarna! Det är ju de som är visa.

Vi människor mycket att lära av hundar – ovärderliga lärdomar – bara vi lyssnar och tar åt oss.
Jag är övertygad om att vi alla skulle leva bättre, mer balanserade liv.

Jag vill inte visa hunden hur den ska göra, uppföra sig och bete sig.
Jag vill att hunden visar mig hur jag ska göra, uppföra mig och bete mig.
(För det är helt enkelt den som vet det bäst - inte jag.)

Så att vi tillsammans kan leva i harmoni.